SkötselKloklippningAlpackan är ett djur som är oerhört skonsamt mot gräset eftersom foten varken är hov eller klöv utan är partåig med trampdyna och två klor. Dessa måste klippas då och då men hur fort klorna växer är dock mycket individuellt. TandvårdFramtill i munnen har alpackan tänder endast i underkäken (de första mjölktänderna tappas i 2-3 årsåldern) medan överkäken består av en tuggplatta. Dessa framtänder kan på vissa djur växa så de inte möter tuggplattan på ett korrekt sätt. Ofta är det dock ett kosmetiskt problem och om alpackan är i god kondition måste man inte nödvändigtvis göra något. Är djuret däremot magert och man har uteslutit andra orsaker (t ex parasiter) bör tänderna slipas. Var dock oerhört försiktig så att pulpan inte skadas! Observera också att man inte kan korrigera tänderna hur många gånger som helst. En dag riskerar man att nå pulpan. Hingstar får i 2-4 årsåldern kamptänder (en på varje sida i underkäken och två på varje sida i överkäken). Dessa är rakbladsvassa och ett mycket farligt vapen om hingsten slåss med andra hingstar. Kamptänderna kan även sågas med en diamant-tråd men växer ut igen efter ett par år. Observera att kamptänder ALDRIG får dras ut! VitaminerAlpackornas täta ull (särskilt på mörka djur) försvårar solens UV-strålar att nå blodet för att där bilda vitamin D som behövs för tarmens upptagning av kalcium och fosfor. För lite D-vitamin kan orsaka ko-benthet (rakitis). Under vinterhalvåret är det därför viktigt att ge extra (A)D(E)-vitaminer. På engelska talar man om "liquid sunshine" - alltså flytande solsken. Hur ofta man ska ge dessa vitaminer beror på vilken produkt man använder. Vi ger Hideject (som vi köper från Australien) varannan-tredje månad under vintern. Har man bara några få alpackor kan ADE-vitaminpasta vara ett alternativ och ges oralt varannan vecka. Man ska vara försiktig med för mycket A-vitamin eftersom den kan lagras i levern vilket på sikt kan vara skadligt. VaccinationerPå våren är det lämpligt att vaccinera mot Clostridium som är en grupp bakterier där bl a stelkramp ingår. Senast två månader före beräknad nedkomst vaccineras det dräktiga stoet så att fölet kan ta del av antikropparna. ParasiterAlpackan är en av de få djurarter som inte gödslar överallt i hagen utan har ”toaletter”, vilket förenklar renhållningen och reducerar parasittrycket om man håller rent. Att ha kontroll på sina djurs parasiter är mycket viktigt. Avmaska aldrig rutinmässigt! Vi rekommenderar träckprovsanalyser en-ett par gånger per år. Diskutera med veterinär som är kunnig på området vilka parasiter som bör kontrolleras. Alla typer av parasiter undersöks inte per automatik och misstänker man t ex leverflundra måste man säga till. Vi kan inte nog understryka vikten av dessa analyser och att rätt preparat med rätt dosering används mot den/de parasiter alpackorna har så att behandlingen verkligen blir effektiv. Felaktig parasitbehandling (inte minst underdosering) kan leda till resistens hos parasiterna. KlippningAlpackor av rasen huacaya måste ovillkorligen klippas en gång per år. Det är djurplågeri att avstå eftersom de allra flesta får en sån tät och varm ull att de helt enkelt riskerar värmeslag vid varmt väder. Suri-alpackor bör också klippas varje år eftersom även de kan bli för varma. Lämplig tidpunkt är maj-juni beroende på var i landet man bor. Blir det kallt och otrevligt väder efter klippningen bör man hålla alpackorna inne. Precis som människor är vissa individer mer frusna än andra. Då kan det vara bra att ha tillgång till hundtäcke (storlek 80-85 cm passar vuxna alpackor) som man kan sätta på vid behov. Öka också kraftfodergivan de närmaste dagarna så hjälper du alpackorna att hålla värmen. Se till att alpackorna är torra vid klippningen! Följ väderprognosen dagarna före. Utlovas regn bör djuren hållas inne. Tänk på att det kan två dagar eller mer att få alpackorna torra efter ett ordentligt regnväder. Är ullen blöt när den klipps måste den läggas ut till torkning innan den placeras i luftiga påsar. Planera klippningsrummet noggrant. De alpackor som ska klippas måste finnas i anslutning till själva klippningsplatsen för att göra hela processen så effektiv som möjligt. Att kunna se de andra alpackorna reducerar dessutom stressen för djuren radikalt. Eftersom de flesta alpackor inte frivilligt låter sig klippas och för att minska risken för klippskador är säkraste sättet att fixera djuret och försiktigt lägga det ner på golvet (en del använder klippbord). Det kan se brutalt ut men gör man det försiktigt och med mycket respekt finns inget säkrare sätt att klippa en alpacka. Klippningen går snabbt och det är det absolut viktigaste för alpackan. För en erfaren klippare tar det max 7 minuter inkl kloklipping. När djuret ligger ner är det bra att göra en ”okulär besiktning av underredet” d v s kontrollera att allt ser bra ut och det inte finns några hudproblem eller liknande. Cassandra sitter vid alpackans huvud och lugnar ner den Kvaliteten på ullen varierar på olika delar av kroppen vilket innebär att den måste sorteras noggrant. Det är alltid enklast att göra detta i samband med klippningen. Den högsta kvaliteten - den man spinner - kommer från ryggpartiet s k sadelull. Halsullen kan också vara av hög kvalitet men betydligt kortare är sadelullen. Övrig ull brukar kastas eller tillvaratas för att användas mot ogräs i trädgårdslandet eller stoppa dynor. Vid klippningen låter man ullen på alpackans huvud vara kvar som skydd mot solen men friserar den så att den inte hänger ner i ögonen. Alpackor med riklig behåring på kinderna kan t o m bli ull-blinda och då måste man regelbundet klippa bort ullen runt ögonen. Ullen på svansen får absolut inte avlägsnas (däremot friseras till lite) eftersom den fyller en otroligt viktig funktion som skydd mot flugor och andra flygfän. Varma sommardagar kan nyfölade ston få oerhörda problem med flugor som dras till vätskorna kring könsöppningen om inte ullen på svansen finns där och skyddar. Om ullen på benen ska klippas eller inte är en smaksak. Eftersom riklig behåring på benen kan vara en indikation på hur ullen är på resten av kroppen finns det uppfödare som avstår från att klippa ullen där för att kunna visa hur fina djuren är. En del alpackor kan bli mycket stressade av klippningen och spottar intensivt. Att sätta en strumpa över nosen är inte respektfullt och stressar djuret ytterligare (tänk själv om någon skulle trä en strumpa över din näsa och mun när du kräks). Vissa individer reagerar positivt på TTOUCH (som man kan lära på kurser i Camelidynamics) under klippningen och lugnar ner sig betydligt. Erfarenheterna från första gången en alpacka klipps är i många fall avgörande för hur den kommer att agera på framtida klippningar. Här gäller det att ta det extra lugnt och inte stressa!
ReproduktionFörsta betäckning, fölning, betäckning”När ungstoet är 12-14 månader eller uppnått 60% av moderns vikt är hon klar att betäckas.” Denna ”vedertagna regel” är något vi definitivt inte tillämpar! När man bestämmer vid vilken ålder ett sto ska betäckas första gången är det mycket viktigt skilja mellan könsmognad och avelsmognad. Stoet blir könsmoget vid ca 1 års ålder men dokumenterade fall visar att könsmognad kan inträda så tidigt som 5 månader. Avelsmognad innebär att djuret är färdigväxt såväl kroppsligt som mentalt. Vid 1 års ålder är det definitivt inte så även om stoet själv vill och kan betäckas. Det är betydligt vanligare med dräktighets- och födselproblem hos ston som betäckts för unga. Läs gärna artikeln Early Female Breeding (Acrobat PDF) av Dr. Steve Hull. Kontentan är att bara för att något KAN göras MÅSTE det inte göras. Följaktligen låter vi aldrig våra ungston betäckas före 18 månaders ålder – även om det går och de själva väldigt gärna vill. För våra stons skull. Och fölens. Människor KAN också få barn i 13-årsåldern. Om man räknar med att ett alpackasto kan producera 10, kanske ännu fler, föl under sin livstid kan det rimligtvis inte vara så bråttom att man inte kan vänta ett halvår innan hon betäcks för första gången – om man har djurets bästa för ögonen. Hingsten tar längre tid på sig och blir vanligtvis könsmogen vid 2-3 års ålder. Men även här finns dokumenterade fall med extremt tidig könsmognad där hingstföl lyckats befrukta redan vid 7 månaders ålder. Detta är mycket ovanligt men alltså fullt möjligt och viktigt att känna till så att man inte låter unga hingstar gå tillsammans med obetäckta ston/stoföl i tron att de inte kan betäcka. Dräktighetsperioden kan variera mellan 320-380 dagar. Hittills har vår kortaste, normala dräktighet varit 325 dagar och den längsta 376 (!). Stoet får ett föl per dräktighet. Tvillingfödsel är mycket ovanligt och det är sällsynt att båda fölen överlever. Livslängden för en frisk alpacka är 20-25 år. När det börjar närma sig födsel måste man titta till stoet ofta men låt henne alltid gå kvar i flocken och även föda där. Det finns ingen anledning att ta in henne i stallet och vänta på fölet eftersom det är alldeles för stressande att lämna flocken. De flesta förlossningar klarar stoet själv men vi har upplevt såväl sätesbjudning som livmoderomvridning då akut veterinärhjälp varit alldeles nödvändigt. Mindre problem brukar man kunna klara själv t ex när frambenen inte kommer som de ska. Lämna därför inte ett fölande sto ensam förrän du konstaterat att hon klarar sig utan hjälp. När nos och två framben syns (frambenen måste ha kommit lika långt) brukar man kunna andas ut.
Ett talesätt är att när en alpacka ska föda ska uppfödaren förse sig med ett rep och kikare. Repet ska han binda ihop sina egna händer med och han ska inte vara närmare alpackan än att han kan betrakta henne med kikare! Detta är naturligtvis ett mycket överdrivet sätt att resonera, men i de flesta fall brukar förlossningarna gå problemfritt. Födseln brukar ske ”under kontorstid” - naturens sätt att försäkra sig om att fölet är redo för nattens låga temperaturer och kan springa med flocken när mörkret lägger sig. En annan anledning till att de flesta födslar äger rum dagtid är att stoet inte slickar sitt föl torrt utan är beroende av solen. Hon äter heller aldrig upp efterbörden utan den måste man ta bort snarast så att den inte attraherar rovfåglar. Låt stoet i största möjliga utsträckning sköta det nyfödda fölet själv! Om vädret är gynnsamt finns ingen som helst anledning att störa genom att torka fölet. Kontrollera dock att andningsvägarna är fria. Om man vill kan man doppa naveln i jodopax men sker fölningen utomhus brukar inte ens det vara nödvändigt. Se upp med att inte störa bindningen mellan stoet och fölet och framför allt var oerhört noga med att inte på något sätt prägla fölet på dig de första dagarna. Det finns t o m uppgifter som tyder på att för mycket ”människoprat” med det nyfödda fölet kan påverka fölet på ett sätt som senare kan leda till felpräglat beteende. Alpackan har ingen utpräglad brunstperiod utan har så kallad inducerad ägglossning, vilket innebär att hon i princip kan betäckas när som helst. Detta är något förenklat uttryckt och man ska känna till att det finns perioder då sannolikheten för befruktning är större än andra. Här blir Diana till. Roan x roan = roan Cirka två veckor efter födseln låter man betäcka stoet igen. Att hon verkligen blivit befruktad kontrollerar man 6-7 dagar efter betäckning genom att låta en hingst komma i närheten (ett förfarande som måste upprepas då och då hela sommaren för att upptäcka om embryot eventuellt släppt). Är hon dräktig avvisar hon honom och springer iväg annars visar hon tydligt intresse för fortsatt kontakt. Ultraljud är en betydligt säkrare metod vid dräktighetsbestämning eftersom det finns situationer då stoet avvisar hingsten trots att hon inte är dräktig. Progesteronbestämning med blodprov är också tämligen säkert men slår inte ultraljudet. I Sverige eftersträvar nog de allra flesta att koncentrera fölningarna till sommaren. Fölningar sen höst till tidig vår avråder vi bestämt från eftersom det helt enkelt är för kallt. Insemination (AI) av alpackor är ett komplicerat område som det forskars intensivt kring, liksom embryo transfer (ET). Man har lyckats att få föl med båda metoderna men det är bara med ET som en kommersiell verksamhet finns (t ex i Australien och England). Metoden är dock inte helt okontroversiell men är onekligen ett utmärkt sätt att minska spridning av sjukdomar. Forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet har initierat ett nytt projekt med avsikt att förbättra fruktsamheten hos alpackor med hjälp av modern teknik som idag används i ko-avel. Det långsiktiga målet är att kunna använda artificiell insemination och embryoöverföring på alpackor och andra kameldjur. Detta skulle leda till ökad tillgång på spermier från intressanta avelshingstar och minskad import av livdjur vilket alltid är ett risktagande beträffande såväl sjukdomar som parasiter. AvvänjningSnart dags för avvänjning... Vår inställning är att fölen inte ska separeras för tidigt från sina mammor. Lämplig avvänjningsålder anser vi vara 6-9 månader beroende på fölets utveckling och stoets kondition. I de flesta fall avvänjer vi endast hingstfölen och överlåter stofölen åt mammorna och det brukar gå alldeles utmärkt. Ibland händer det att ett sto tappar mycket i vikt under laktationsperioden och för att ge henne tid att återhämta sig och koncentrera sig på fostret som hon kanske bär, separerar vi då mor och dotter under ca en månad. Mjölkproduktionen upphör och sen är det fritt fram att låta de två äntligen återförenas. Men varför låter vi då inte mödrarna avvänja sina söner? Det finns dokumenterade fall där hingstar blivit könsmogna redan vid 7 månaders ålder och stoföl vid 4-5 månader. Eftersom man aldrig vet om detta kan bli aktuellt vågar vi inte ta risken att låta de gå kvar för länge bland ston. Det vore ju rent katastrofalt om ett riktigt ungt sto skulle betäckas. Och måttligt roligt om ett vuxet sto skulle betäckas av en liten hingst som kanske inte har avelspotential. Vissa hingstföl visar hingstbeteende tidigt och leker avelshingst. Även om de inte kan genomföra en betäckning med befruktning som följd kan de i värsta fall orsaka infektioner hos de ston de bestiger. Det är också mycket irriterande för de vuxna stona att ha hingstföl runt sig som hela tiden nosar dem där bak och klänger. Avvänjningen hos oss går till så att fölen placeras i en grupp med vuxna djur, utom synhåll för sina mammor. Detta är en oerhört viktig fas i den unga alpackans liv eftersom de vuxna lär fölet att ”veta alpacka-hut” och utveckla korrekt alpackabeteende. Innan detta har skett lämnar inget föl vår gård. Vi tillåter alltså aldrig att ett föl under 9-10 månaders ålder tas direkt från sin mamma till ett nytt hem. Ett par månaders avvänjning ger också en betydligt mildare övergång till det kommande vuxenlivet än att kastas ut i världen ensam, kanske redan i 4-6 månadersåldern, med en lika ung och oerfaren kompis. Att komma till helt nya omgivningar är ett stort trauma för en liten alpacka men det hjälper att ha blivit lite äldre och att ha kompisar med sig. Tre individer är undantagslöst minimum - ju fler desto bättre - och borgar för trygga och harmoniska djur. Vid 9-10 månaders ålder är alpackan fortfarande mycket ung och den nye ägaren har alla möjligheter att få ett innerligt förhållande till djuret som nu har fått en gedigen start med bästa möjliga förutsättningar för att bli en vän för livet. FelpräglingMånga som skaffar sina första alpackor önskar riktigt unga djur. Man säger att man vill prägla dem och vill växa ihop med dem så fort som möjligt. Ett alpackaföl får aldrig präglas på människa eftersom det kan få oerhört otrevliga konsekvenser. Det finns många exempel på vuxna alpackor (främst hingstar) som man tvingats avliva då de blivit farliga, orsakat av mänsklig okunskap. Alla vill ha lätthanterade alpackor men det är ingenting som kommer automatiskt utan man måste träna sina alpackor. Det finns många olika träningsmetoder (vissa mindre sympatiska) och vår ledstjärna har sen vi började med alpackor varit Camelidynamics. Ibland kan man stöta på alpackor som inte beter sig ”som man vill”. Det kan då ligga nära tillhands att tro att det är något fel på alpackans temperament. Men de flesta alpackor som är korrekt hanterade och tränade är faktiskt trevliga. En ”svår” alpacka kan ha blivit felhanterad, framför allt tidigt i livet men även under senare skede. Blev kanske som litet föl flaskmatad eller genomgick någon medicinsk behandling som innebar mycket daglig kontakt med människor tidigt i livet. Men det finns också enstaka föl som föds helt orädda och det måste man som uppfödare uppmärksamma. Ett normalt beteende hos ett alpackaföl är försiktig nyfikenhet. Observera att det inte är ”gulligt” när ett alpackaföl smånafsar i dina kläder eller lämnar flocken för att umgås intensivt bara med dig. Fölet får inte tugga på dina skor, rota i dina fickor eller tufft sätta upp nosen i ditt ansikte. Många tycker att den här bilden är oemotståndlig. I själva verket är den ett skräckexempel på felhanterad alpacka. Fotograf: okänd. Att underblåsa ett sånt beteende är att utmana ödet hur bedårande det än kan tyckas vara. När alpackan blir vuxen är risken stor att den inte att ser dig som människa utan som alpacka och handlar det om en hingst riskerar du att betraktas som en potentiell rival när han blir könsmogen. Och konsekvensen av det är garanterat inte drag i skosnöre eller godisletande i din ficka utan det kan handla om betydligt allvarligare saker. Ett föl kan man (tyvärr) dominera med muskelkraft. Det är uteslutet med en fullvuxen hingst. Speciellt nybörjare (särskilt om det finns barn med i bilden) kan uppfatta detta ”gulliga” beteende som något alldeles väldigt önskvärt. Inget kan vara mer felaktigt. Som uppfödare är det viktigt att inte sälja sådana individer förrän beteendet är borttränat – och i synnerhet inte till nybörjare. En trygg och fullständigt korrekt hanterad alpacka är försiktig men nyfiken. När man köper sina första alpackor är det praktiskt och trevligt om de är vana vid grimma och kan ledas men det upp till den nye ägaren att fortsätta träningen och förtjäna alpackans tillit. Om den inte är med på noterna måste man gå till plan B och fundera över vad man själv gör fel. Man kan inte gång på gång tvinga en alpacka att göra något mot dess vilja och sen förvänta sig få djurets tillit. KastreringDe flesta alpackahingstar bör inte gå i avel – det är bara att konstatera. Som nybörjare brukar man vara fullkomligt övertygad om att ens första hingstföl tveklöst blir ett enormt tillskott i aveln eftersom han är SÅ söt… Var dock realistisk och inse att så förmodligen inte är fallet. Är man osäker på avelsvärdet kan man fråga en erfaren uppfödare om råd eller delta med hingsten i en utställning. Försök att motstå frestelsen att låta honom betäcka ”bara en gång eftersom vi så gärna vill ha ett föl efter honom”. En hingst som vet vad det handlar om bevarar sitt hingstbeteende mycket längre efter kastreringen än om han är oskuld vid tiden för ingreppet. Om man beslutar sig för att han aldrig ska betäcka är det lugnast för honom att kastreras för slippa testosteronflödet i blodet. Och som uppfödare behöver man inte oroa sig för vad som kan hända om han skulle lyckas ta sig in till stona. Dessutom sägs ”förgrovningen” av ullen gå långsammare hos valacker än hos hingstar vilket naturligtvis är en stor fördel om man är intresserad av ullen. Kamptänderna växer också långsammare på valacker. Tidigare har man hävdat att kastrering av alpackor inte bör utföras före 18 månaders ålder. Detta är en ”sanning” som länge följt camelider men som faktiskt saknar vetenskaplig grund. I många fall är det på ett tidigt stadium uppenbart att en liten unghingst inte har en framtid inom aveln och då går det bra att kastrera redan i 1-årsåldern. Tänk på att det inte får vara för kallt eftersom ingreppet lämpligast görs ute i hagen. Kastrering utförs inte heller under sommaren med tanke på flugor och att risken för infektioner är större. Vår veterinär utför därför alla kastreringar under april-maj eller september-oktober. Hundar och alpackorLäs mer om hundar och alpackor - ett eventuellt underskattat potentiellt problem >> © Österlen Alpacka
|
|