|
© Österlen Alpacka AlpackafaktaSnabbfaktaAlpackan mäter ca 1 m vid manken och väger som fullvuxen 50-80 kg. Det är ett tystlåtet djur som konverserar med ett hummande läte - ungefär som om man skulle prata med stängd mun. Latin: Vicugna pacos UrsprungFör 9 miljoner år sedan höll förfäderna till dagens camelider till i de nordvästra delarna av Nordamerika. Och för 3 miljoner år sedan delades gruppen upp varvid en del migrerade till Asien där nu endast kameler och dromedarer finns kvar. Den andra delen av gruppen följde den västra sidan av Nordamerika ner till Sydamerika där man nu finner resterna av gruppen – guanaco, lama, vicuña och alpacka. Alpackan härstammar från Anderna där den lever på 4-5000 m höjd i Peru, Chile och Bolivia, men det finns även mindre populationer i t ex Argentina och Equador. Det är ett kameldjur vars närmaste släkting är den utrotningshotade vicuñan som lever vild i Anderna. Även lama och guanaco är släkt med alpackan. I Peru finns idag ca 2,5 miljoner alpackor (vilket motsvarar 85% av världens alla alpackor), i Bolivia ca 500 000, samt i Chile c:a 150 000. Länge var det exportförbud för alpackor men 1984 kom den första alpackan till USA och sedan dess har intresset för alpacka stigit enormt över nästan hela världen och i Europa finns nu ca 30 000 djur. Det är bara i Skandinavien intresset varit svalt men nu har det vaknat också här. För närvarande finns förmodligen c:a 600 alpackor i Sverige.  Vicuñahingst i Peru. Foto Geoff Scott. Det nära släktskapet med vicuñan kunde så sent som år 2000 fastställas med DNA-teknik. Detta innebar även namnändring av den vetenskapliga benämningen av alpackan, vilket numera är Vicugna pacos. Tidigare hette den Lama pacos. Alpackan och laman domesticerades för 5-6 000 år sedan. Då laman är betydligt större än alpackan utvecklades den till lastdjur medan alpackan med sin makalösa päls främst blev ullproducent. Under Inka-perioden, då sofistikerade avelsmetoder användes, fick man fram extremt hög kvalitet på alpackaullen, som ibland gick under beteckningen "Inkas guld" och var avsedd endast för de kungliga. Uppfödningen och aveln av alpackor stod på sin höjdpunkt under 12- och 1300-talet. Ödet hade emellertid mer tragedier i beredskap för alpackorna. Under perioden 1967-1992 reducerades alpackapopulationen med 50 % p g a extrem torka samt terrororganisationen Sendero Luminosos ofattbara framfart. Regeringarna i Peru, Bolivia och Chile beslöt att lätta på exportrestriktionerna för alpackor för att hjälpa landsbygdsbefolkningen samt för att rädda djur. 1984 kom de första alpackorna till USA och strax därefter också till Europa. En ny era hade startat. Lite språkkuriosaOrdet alpacka stavas olika på olika språk. Det vanligaste är alpaca men i t ex Norge skriver man alpakka och i Tyskland alpaka. Ullen – the Fibre of the Gods
En av världens mest exklusiva ulltyper kommer från alpackan. Ullen är stark, mycket lätt samt oerhört mjuk och sticks inte som fårull. Den värmehållande förmågan är unik - 30% varmare än merinoull. Just ullkvaliteten är en viktig egenskap i avelsarbetet med alpackor. En annan finess med alpackaull är den breda färgskalan – inget annat ullproducerande djur uppvisar ett sådant färgspektrum: från svartaste svart till vitaste vitt och däremellan alla tänkbara nyanser inklusive brunt. Det finns 22 basfärger med totalt ca 250 nyanser. Detta innebär, att om man trivs med det naturen erbjuder och inte är ute efter konstgjorda färger, man har ett oerhört brett färgspektrum att arbeta med. Men ullen låter sig lätt färgas om det önskemålet skulle finnas.  Bark ger ofta nyanser i gult-orange-brunt.  Växtfärgat garn av alpackaull. Peru januari 2006. Klicka på bilden för att se den större.  Muray, en vit suri-hingst Det finns två typer av alpackor - huacaya och suri. Huacaya (90% av alpackapopulationen tillhör denna typ) har en fluffig päls medan suri har långa, rasta-liknande lockar. Suris kan också ha något längre öron än huacayas och betraktas ofta som lite nervösare. De flesta uppfödare eftersträvar enfärgade djur, vilket förenklar ullsorteringen efter klippningen. Det finns emellertid också flerfärgade djur som är ett trevligt alternativ om man spinner själv och inte vill ha så många djur. Alpackor av rasen huacaya måste klippas en gång per år. Att inte göra de kan bli djurplågeri eftersom de allra flesta får en sån fantastiskt tät och varm ull att de helt enkelt kan få värmeslag varma somrar. Suri-alpackor, däremot, klipper man vartannat eller vart tredje år eftersom den pälsen har en helt annan karaktär.
Den absolut finaste ullen - och den man spinner - kommer från sadeln. Halsullen är som regel också av hög kvalitet medan ull från ben brukar kastas. Bukullen räknas också som lågkvalitativ men går utmärkt att tova. Ullen på huvudet (och ibland också svansen) brukar man inte klippa utan får vara kvar som skydd mot sol och insekter. Alpackaullen är fri från lanolin vilket ger ullen en ”torr” känsla jämfört med den feta fårullen. Många människor som är allergiska mot fårull kan klara alpackaull utan problem. Det är en ull som är mycket lätt att handspinna (lättare än fårull, enligt vissa!) och behöver normalt sett kardas mycket lite. Man kan göra fantastiska saker med tovad alpackaull. Det finns mycket skrivet om alpackaullen. Citat ur en mycket läsvärd artikel av Geoff Lenehan:
Spanjoren Bernabe Cobo skrev redan 1653 i boken History of the New World: "Alpaca, un càlido don de Dios a los hombres" d.v.s.
Utfodring och skötsel
Alpackan äter hö (gräs på sommaren naturligtvis) med tillskott av kraftfoder (speciellt till högdräktiga och digivande ston samt alla ungdjur). Alpackor ska inte ha spannmål t ex havre eftersom detta sänker pH i magen vilket kan ge upphov till magsår. Rent och färskt vatten, liksom fri tillgång till mineraler är också viktigt. Tänk på att alpackor har svårt att slicka vilket innebär att mineraler måste vara i lös form, ej slickbalja. Man kan grovt räkna med ca 20 alpackor per hektar bete. Antalet är naturligtvis beroende på beteskvaliteten. Det är ett djur som är oerhört skonsamt mot gräset eftersom foten varken är hov eller klöv utan är partåig med trampdyna med två klor. Dessa måste klippas ca fem gånger per år men hur fort klorna växer är dock mycket individuellt. Framtill i munnen har alpackan bara tänder i underkäken medan överkäken består av en tuggplatta. Dessa framtänder kan på vissa djur växa rätt mycket och måste då sågas lite och/eller slipas. Alpackorna är fenomenala på att välja ut små, goda växter och är otroligt skonsamma mot vegetationen. När inkaindianerna första gången såg får kallade de dem "eld-munnar" p g a sättet fåren slet upp Andernas känsliga vegetation. I jämförelse med alpackornas mjuka trampdynor blev också fårens klövar ett hot mot vegetationen. Alpackan är ett av de få djur som inte gödslar överallt i hagen utan har några ”toaletter”, vilket förenklar renhållningen och reducerar parasittrycket om man håller rent. På våren är det lämpligt att vaccinera mot Clostridium. Senast två månader före beräknad nedkomst vaccineras det dräktiga stoet. Under vinterhalvåret är det viktigt att ge alla ungdjur (A)D(E)-vitaminer c:a varannan månad - i engelsktalande länder pratar man om "liquid sunshine" alltså flytande solsken... Man ska vara försiktig med A-vitamin eftersom den kan lagras i levern vilket på sikt kan vara skadligt. Alpackan är ett mycket utpräglat flockdjur och får aldrig vara ensam! I extrema nödfall kan man låta en ensam alpacka gå med andra djurarter t ex får eller häst under en kortare period, men det är absolut ingenting vi rekommenderar. 
Alla hundar har inte alpackor som bästa kompisar! Stängsel och logiÄven om alpackan är bra på att hoppa är hon inte alls rymningsbenägen. Stängslet är i första hand till för att hålla inkräktare utanför och i andra hand för att stänga in alpackan. Det finns åtskilliga fall där hundar tagit sig in till alpackor och allvarligt skadat och t o m dödat dessa. Ett vind- och regnskydd är absolut nödvändigt. Det måste vara 4-sidigt med en stor ingång, så att det finns skydd mot vind från alla riktningar. Vi rekommenderar att skyddet har en dörr som kan stängas vid extrema väderförhållanden t ex snöstorm. Reproduktion
Sajamas mage är stor långt innan födseln. Här några veckor innan dottern Umiña såg dagens ljus. Det är oerhört viktigt att skilja mellan könsmognad och avelsmognad. Stoet blir könsmoget vid ca 1 års ålder (men dokumenterade fall visar att könsmognad kan inträda så tidigt som 5 månader!). Det innebär emellertid inte att hon då måste/bör betäckas. Det är vanligare med dräktighets- och födselproblem hos ston som betäckts för unga. För stoets kroppsliga utveckling är det dessutom mycket bättre att betäckning inte äger rum före 18 månaders ålder. Om man räknar med att ett alpackasto kan producera 10-15 föl under sin livstid kan det rimligtvis inte vara så bråttom att man inte kan vänta ett halvår innan hon betäcks för första gången – om man har djurets bästa för ögonen. Hingsten tar längre tid på sig och blir vanligtvis könsmogen vid 2-3 års ålder. Även här finns dock dokumenterade fall med extremt tidig könsmognad där hingst”föl” lyckats befrukta vid 7 månaders ålder. Detta är mycket ovanligt men alltså fullt möjligt och viktigt att känna till så att man inte låter unga hingstar gå tillsammans med obetäckta ston/stoföl i tron att de inte kan betäcka. Dräktighetsperioden kan variera mellan 320-380 dagar. Hittills har vår kortaste, normala dräktighet varit 325 dagar och den längsta 376 (!). Stoet får ett föl per dräktighet. Tvillingfödsel är mycket ovanligt men händer det brukar inget av fölen överleva.  En alldeles nyfödd Chixi som just hittat matplatsen... Man brukar säga att när en alpacka ska föda ska uppfödaren förse sig med ett rep och kikare. Repet ska han binda ihop sina egna händer med och han ska inte vara närmare alpackan än att han kan betrakta henne med kikare! Detta är naturligtvis ett mycket överdrivet sätt att resonera, men i de flesta fall brukar förlossningarna gå problemfritt. Födseln brukar ske på förmiddagen - naturens sätt att försäkra sig om att fölet är redo för nattens låga temperaturer och kan springa med flocken när mörkret lägger sig. En annan anledning till att de flesta födslar äger rum under dagtid är att stoet inte slickar sitt föl torrt utan är beroende av solen. Ett nyfött föl brukar väga mellan 5,5-10 kg. Alpackan har ingen utpräglad brunstperiod utan har så kallad inducerad ägglossning, vilket innebär att hon i princip kan betäckas när som helst. Detta är något förenklat uttryckt och man ska känna till att det finns perioder då sannolikheten för befruktning är större än andra. Cirka två veckor efter födseln låter man betäcka stoet. Att stoet verkligen är dräktigt kan man kontrollera genom att låta en hingst komma i närheten. Är hon dräktig spottar på honom och springer iväg annars visar hon tydligt intresse för fortsatt kontakt. Ultraljud är en betydligt säkrare metod vid dräktighetsbestämning eftersom det finns situationer då stoet avvisar hingsten trots att hon inte är dräktig. Alpackans ”spottande”Den absolut vanligaste frågan vid första kontakten med alpackor är om de spottar som lamor. Först måste vi här klargöra att varken lamor eller alpackor spottar utan egentligen kräks. Den substans som kastas upp är alltså maginnehåll i olika nedbrytningsstadier (luktar riktigt illa) och har ingenting med saliv att göra. Svaret på frågan om alpackan ”spottar” är att den gärna kastar upp maginnehåll på andra alpackor som den av någon anledning är irriterad på. Människor blir endast i undantagsfall utsatta för detta och då enbart i lägen när alpackan känner sig mycket hotad. En sådan situation är i samband med klippningen av ullen då vissa individer kan bli så stressade att de spottar rejält. Det kan också hända att man hamnar i skottlinjen mellan två spottande alpackor. Då bör man nog fundera över om man inte skulle hoppa in i duschen. En alpacka som just har levererat en rejäl laddning verkar själv tycka att det är lite obehagligt och det ser ut smaka illa. Den kan gå flera minuter med halvöppen mun och med rester av olevererat maginnehåll droppande ut. © Österlen Alpacka |
|
Hingstar får i 3-4 årsåldern kamptänder (en på varje sida i nederkäken och två på varje sida i överkäken). Kamptänderna är rakbladsvassa och ett mycket farligt vapen om hingsten får för sig att slåss med andra alpackor. Har man en duktig specialist på alpackaklippning brukar denna person stå för dylik tandvård. Annars bör veterinären kunna hjälpa till. 
Vi avråder dock bestämt från att sätta en strumpa över nosen på en sån alpacka eftersom det stressar djuret ännu mer (tänk själv om någon skulle trä en strumpa över din näsa och mun när du kräks).
