Alpackahållning –
tankar och riktlinjer

Avvänjning

Många som vill skaffa sina första alpackor önskar riktigt unga djur. Man säger att man vill prägla dem och vill växa ihop med dem så fort som möjligt.

Ett alpackaföl får ALDRIG präglas på människa eftersom det kan få oerhört otrevliga konsekvenser. Läs mer i den viktiga artikeln Felhanterade och felpräglade alpackor.

Vår inställning är att fölen inte ska separeras för tidigt från sina mammor. Lämplig avvänjningsålder anser vi vara 6-9 månader beroende på fölets utveckling och stoets kondition. I de flesta fall avvänjer vi endast hingstfölen och överlåter stofölen åt mammorna och det brukar gå alldeles utmärkt. Ibland händer det att ett sto tappar mycket i vikt under laktationsperioden och för att ge henne tid att återhämta sig och koncentrera sig på fostret, som hon förhoppningsvis bär, separerar vi då mor och dotter under ca en månad. Mjölkproduktionen upphör och sen är det fritt fram att låta de två återförenas.

Men varför låter vi då inte mödrarna avvänja sina söner? Det finns dokumenterade fall där hingstar blivit könsmogna redan vid 7 månaders ålder och stoföl vid 4-5 månader. Eftersom man aldrig vet om detta kan bli aktuellt vågar vi inte ta risken att låta de gå kvar för länge bland ston. Det vore ju rent katastrofalt om ett riktigt ungt sto skulle betäckas. Och måttligt roligt om ett vuxet sto skulle betäckas av en liten hingst som kanske inte ens har avelspotential. Vissa hingstföl visar hingstbeteende tidigt och leker avelshingst. Även om de inte kan genomföra en betäckning med befruktning som följd kan de i värsta fall orsaka infektioner hos de ston de bestiger. Det är också mycket irriterande för de vuxna stona att ha hingstföl runt sig som hela tiden nosar dem där bak och klänger.

Avvänjningen hos oss går till så att fölen placeras i en grupp med vuxna djur, utom synhåll för sina mammor. Detta är en oerhört viktig fas i den unga alpackans liv eftersom de vuxna lär fölet att ”veta alpacka-hut” och utveckla korrekt alpackabeteende. Innan detta har skett lämnar inget föl vår gård. Vi tillåter alltså aldrig att ett föl under 9-10 månaders ålder tas direkt från sin mamma till ett nytt hem. Ett par månaders avvänjning ger också en betydligt mildare övergång till det kommande vuxenlivet än att kastas ut i världen ensam, kanske redan i 4-6 månadersåldern, med en lika ung och oerfaren kompis. Att komma till helt nya omgivningar är ett stort trauma för en liten alpacka men det hjälper att ha blivit lite äldre och att ha kompisar med sig. Två individer är undantagslöst minimum - ju fler desto bättre - och borgar för trygga och harmoniska djur.

Vid 9-10 månaders ålder är alpackan fortfarande mycket ung och den nye ägaren har alla möjligheter att få ett innerligt förhållande till djuret som nu har fått en gedigen start med bästa möjliga förutsättningar för att bli en vän för livet.

Hur kombinerar jag min första alpackaflock?

Enligt vårt sätt att se är det bästa för den första - oftast lilla - flocken att välja ut minst 2-3 individer av samma kön. Anledningarna till detta framgår av följande resonemang (som lätt kan utvecklas vidare!):

1. Aldrig en hingst och ett sto (OAVSETT ÅLDER!) där avsikten är att de ska gå tillsammans.
Att ständigt låta hingsten gå med stoet/stona innebär att man helt tappar kontroll över betäckningsdatum. Eftersom alpackor saknar tydliga brunstperioder kan betäckning i princip äga rum när som helst under året och alla vill vi väl undvika fölning för sent på hösten till för tidigt på våren när det fortfarande kan vara mycket kallt. En dominant hingst KAN våldta ett redan dräktigt sto vilket kan leda till att hon aborterar. En hingst tillsammans med ett fölande sto KAN få för sig att betäcka under fölningsakten vilket naturligtvis kan få förödande konsekvenser. Och vad gör man sedan med hingsten när fölet börjar bli större? Är det ett stoföl måste han ju separeras från stoet och fölet innan han får för sig att betäcka fölet. Är det ett hingstföl måste hingstfölet separeras från mamman så småningom. I båda fallen blir det någon individ som måste gå ensam och detta är oerhört skrämmande för en alpacka. Få djurarter är så beroende av artfränder som just alpackor. Stress, av vilken anledning det vara må, är aldrig nyttigt för någon varelse och kan leda till magsår även hos alpackor där sjukdomen är svår att upptäcka i tid men brukar leda till döden.

2. Aldrig en valack och ett - eller flera – sto/ston (som man ska ha till avel) där avsikten är att de ska gå tillsammans.
Även om valacken naturligtvis inte kan befrukta ett sto KAN han faktiskt genomföra en betäckning och då har vi samma risk för abort resp infektioner som beskrivits ovan. En hingst som kastreras innan han fått betäcka brukar vanligtvis inte vara sexuellt intresserad av ston men det finns alltid undantag speciellt i samband med fölningar då stona utsöndrar hormon som KAN initiera betäcknings-beteende även hos en vanligtvis ointresserad valack.

3. Ett sto med föl räknas som en individ och säljs aldrig om det inte finns fler ston hos den nye ägaren - valacker eller hingstar räknas alltså inte. Stoet har full sjå med att vara mamma och försvara sitt föl och det är inte rätt mot henne att gå ensam i hagen, därtill i nya omgivningar. Även denna situation orsakar stress som lätt skulle kunna undvikas.

Om man inte ohjälpligt har förälskat sig i vissa speciella individer finns det ytterligare en sak om man vill vara riktigt omtänksam. Precis som mellan människor finns det personkemi mellan alpackor. Ganska ofta kan man se att vissa alpackor håller ihop (förutom mor och dotter som tenderar att ha starka band även sen dottern blivit vuxen och fått egna föl) och det är ju trevligt om de får fortsätta att göra det även om de kommer till ett nytt hem. Men då gäller det förstås att alla är till salu…

Kastrering

De flesta alpackahingstar bör inte gå i avel – det är bara att konstatera. Som nybörjare brukar man vara fullkomligt övertygad om att ens första hingstföl tveklöst blir ett enormt tillskott i aveln eftersom han är SÅ söt… Var dock realistisk och inse att så förmodligen inte är fallet. Är man osäker på avelsvärdet kan man fråga en erfaren uppfödare om råd eller delta med hingsten i en utställning. Försök att motstå frestelsen att låta honom betäcka ”bara en gång eftersom vi så gärna vill ha ett föl efter honom”. En hingst som vet vad det handlar om bevarar sitt hingstbeteende mycket längre efter kastreringen än om han är oskuld vid tiden för ingreppet. Om man beslutar sig för att han aldrig ska betäcka är det lugnast för honom att kastreras för slippa testosteronflödet i blodet. Och som uppfödare behöver man inte oroa sig för vad som kan hända om han skulle lyckas ta sig in till stona. Dessutom sägs ”förgrovningen” av ullen gå långsammare hos valacker än hos hingstar vilket naturligtvis är en stor fördel om man är intresserad av ullen. Kamptänderna växer också långsammare på valacker.

De flesta experter är överens om att kastrering av alpackor inte bör utföras före 18 månaders ålder om inte synnerliga skäl föreligger t ex felprägling. Anledningen till detta är att alpackan före denna ålder fortfarande är i mycket aktiv tillväxt och hormoner påverkar bl a lederna så att de inte kan ”mogna” ordentligt. För tidig kastrering kan leda till långbenta djur vilka senare i livet kan få problem med lederna. Den risken vill vi inte utsätta våra alpackor för och därför låter vi inte kastrera våra unghíngstar före 18 månaders ålder. I praktiken innebär det ofta att de kastreras på våren det år de fyller två år eftersom ingreppet görs ute i hagen och det inte får vara för kallt. Kastrering utförs inte heller under sommaren då det finns flugor och risken för infektioner är större.

Ålder då stoet betäcks första gången

Snart kommer här en översättning av en uppdaterad version av Early Female Breeding (Acrobat PDF) av Dr. Steve Hull. Kontentan av artikeln är att bara för att något KAN göras MÅSTE det inte göras. Följaktligen låter vi aldrig våra ungston betäckas före 18 månaders ålder – även om det går. För våra stons skull. Och fölens. Människor KAN också få barn i 13-årsåldern.

Klippning och tandvård

Alpackor måste befrias från sin ull en gång per år. Lämplig tidpunkt är maj-juni beroende på var i landet man bor. Blir det kallt och otrevligt väder efter klippningen håller man alpackorna inne. Precis som människor är vissa individer mer frusna än andra. Då kan det vara bra att ha tillgång till ett hundtäcke (storlek 80-85 cm) som man kan sätta på vid behov. Öka också kraftfodergivan de närmaste dagarna så hjälper du alpackorna att hålla värmen.

Se till att alpackorna är torra vid klippningen! Följ väderprognosen dagarna före. Utlovas regn bör djuren hållas inne. Tänk på att det kan två dagar (eller mer!) att få alpackorna torra efter ett ordentligt regnväder. Är ullen blöt när den klipps måste den läggas ut till torkning innan den läggs i luftiga påsar.

Professionella alpackaklippare har s k camelid-skär till klippmaskinen. Det gör att 4-6 mm ull lämnas kvar vilket dels hjälper djuret att hålla värmen men också minskar risken för klippskador. En annan fördel är att djuret blir vackrare klippt och inte ser så ”avskalat” ut som om man använder traditionella fårskär som klipper så nära huden som möjligt.

Planera klippningsrummet noggrant. De alpackor som ska klippas måste finnas i anslutning till själva klippningsplatsen för att göra hela processen så effektiv som möjligt. Att kunna se de andra alpackorna reducerar dessutom stressen för djuren radikalt.

Eftersom de flesta alpackor inte frivilligt låter sig klippas och för att minska risken för klippskador är säkraste sättet att fixera djuret och försiktigt lägga det ner på golvet (en del använder klippbord). Det kan se brutalt ut men gör man det försiktigt och med respekt finns inget säkrare sätt att klippa en alpacka. Klippningen går snabbt och det är det absolut viktigaste för alpackan. För en erfaren klippare tar det ca 10 minuter. När djuret är fixerat passar man på att klippa klorna och titta till tänderna.

Cassandra sitter vid alpackans huvud och lugnar ner den

En del alpackor kan bli mycket stressade av situationen och spottar intensivt. Att sätta en strumpa över nosen är inte respektfullt och stressar djuret ytterligare. Vissa individer reagerar positivt på TTOUCH (som man kan lära på kurser i Camelidynamics) under klippningen och lugnar ner sig betydligt. Erfarenheterna från första gången en alpacka klipps i sitt liv är i många fall avgörande för hur den kommer att agera på framtida klippningar. Här gäller det att ta det extra lugnt och inte stressa!

Kvaliteten på ullen varierar på olika delar av kroppen. Därför måste den sorteras och smidigast är att göra det direkt i samband med klippningen. Den bästa ullen, s k sadelull, brukar ha fin spinnkvalitet. Ull från hals, bog och skinka kommer som nr 2 medan ullen på benen och bringan är så grov och brukar ha så mycket täckhår att den kastas (om ingen vill komma och ta hand om den för att fylla dynor t ex!).

Vid klippningen låter man ullen på alpackans huvud vara kvar som skydd mot solen men friserar den så att den inte hänger ner i ögonen. Alpackor med riklig behåring på kinderna kan t o m bli ull-blinda och då måste man regelbundet klippa bort ullen runt ögonen. Ullen på svansen får absolut inte avlägsnas (däremot friseras till lite) eftersom den fyller en otroligt viktig funktion som skydd mot flugor och andra flygfän. Varma sommardagar kan nyfölade ston få oerhörda problem med flugor som dras till vätskorna kring könsöppningen om inte ullen på svansen finns där och skyddar. Om ullen på benen ska klippas eller inte är en smaksak. Eftersom riklig behåring på benen kan vara en indikation på hur ullen är på resten av kroppen finns det uppfödare som avstår från att klippa ullen där för att kunna visa hur fina djuren är.

I samband med klippningen kontrollerar man alpackans tänder. På vissa individer växer tänderna i underkäken så att de inte möter tuggplattan vilket kan försvåra betning. Då krävs slipning eller sågning av tänderna. Var dock oerhört försiktig så att pulpan inte skadas! Slipas tänderna får varvtalet på maskinen inte överstiga 1500 varv/min om inte man samtidigt kyler med vatten. Hingstar får kamptänder i 3-4 årsåldern (kan komma både tidigare och senare) som måste slipas ner. Kan även sågas med en såg-tråd. Tänderna växer ut igen efter ett par år. Observera att kamptänder ALDRIG får dras ut!

© Österlen Alpacka