Caprice
- vår lamavalack

För ett par år sen hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott att jag en dag skulle bli lamaägare. Och att jag så skulle fascineras av denna individ.

Marty McGee har visserligen alltid sjungit lamornas lov men det var först efter en 4-dagarskurs i Camelidynamics för Marty där vi arbetade med några lamor som jag radikalt började ändra uppfattning. Som inbiten alpackafantast har det liksom varit ett självklart faktum att ”lamor är helt ointressanta eftersom de är fula, spottas och är allmänt otrevliga”.

Och så träder Caprice in i mitt liv, i våra liv, och slår fullständigt omkull alla förutfattade meningar. Vacker som en dag, spottas inte och är trevlig - väldigt trevlig t o m - och riktigt intelligent. Med en naturlig auktoritet skrider han aristokratiskt runt bland våra alpackapojkar och tog efter bara några dagar på sig vaktandet av flocken, som om han aldrig gjort något annat, trots att han kom direkt från en liten flock där hans pappa dominerade. Även om vi aldrig har haft några problem bland våra hingstar och någon extremt uttalad flockledare inte har funnits (även om vissa individer har haft en högre rang än de andra) känns det som om ett stort lugn lagt sig över flocken efter Caprice ankomst – vilket är exakt vad Marty McGee alltid hävdat. En lamavalack i alpackahingstflocken och ett lamasto i alpackastoflocken gör alla lugna.

Otroligt uppmärksam hela tiden och med öronen nyfiket framåt, är Caprice är den som alltid ser allting först. När grannens kor släpptes ut på bete i en hage en bit bort rusade han genast fram till staketet och utstötte varningsrop medan övriga stod i en grupp mitt i hagen och undrade vad som var på gång. Det tog flera dagar innan han kunde slappna av vid åsynen av de märkliga varelserna. Nätterna tillbringar han i dörröppningen till stallet eller alldeles utanför. Är alltid den som går in sist i stallet när det är matdags. Om alla lamor har samma beteende förstår jag verkligen att de används i vaktsammanhang. Skillnaden mellan våra alpackor och Caprice i detta avseende är anmärkningsvärd.

Som om alla dessa superlativ inte vore nog utför han dessutom sina behov direkt på gödselhögen – inte omvägen via någon toalett! Vi hoppas nu att alpackorna ser och lär…

En sund själ i en sund kropp var det viktigaste när vi letade efter en lämplig lama och det har denne herre verkligen. Till utseendet påminner han om en guanaco men eftersom mamman är mörkbrun och pappan är vit bedrar således skenet. Personligen har jag aldrig sett en vackrare lama. En lycklig barndom tillbringades hos veterinär Set Bornstein och hans lamor där Caprice dock inte blev grimtränad – en utmaning vi nu har framför oss… Träningen har mjukstartat och han lär fort. Men HU så stor jämfört med alpackor! Lyckligtvis har han inga tendenser att varken spottas eller sparkas. När han blir irriterad lägger han bara öronen bakåt och drar sig undan. Som den oerhört trygga och stabila lama han är kommer han alltid fram när han är nyfiken på något – vilket händer hela tiden. Många besökare har han på ett mycket sympatiskt men kritiskt sätt undersökt. Några har t o m fått finna sig i att blir ordentligt genomnosade innan han beslutat att de var OK och sedan värdigt återgått till betandet.

Vi är så glada att vi fått förmånen att få detta underbara nytillskott i hagen. Det ska bli ett äventyr att lära känna Caprice och vi hoppas att han snart vill följa med ut på promenad med matsäck nedpackad i ryggsäcken.

Underbart öga omgivet av en fascinerande färgskala.
(Foto: Sofia Östlin)

© Österlen Alpacka